Det här inlägget kommer handla om hur snygg och bra jag känt mig de senaste veckorna. Som en liten påminnelse till mig själv i min alltför oroliga hjärna.
Kort och gott: Egokickar jag varit med om som det tar ett tag innan jag glömmer

Förra veckan var jag på en modetidnings läsarkväll. Jag läser ärligt talat inte sånna tidningar om jag inte hittar någon på tunnelbanan eller som i detta fall på jobbet. De hade en tävling där man skulle motivera varför just jag och en vän skulle få gå på deras läsarkväll. Jag skrev någon grej om att det skulle vara första gången och det vore himla kul.
Jag var en av 100 som fick chansen att ta med sig en vän och gå på det här "eventet". Det var 1000 som hade mailat in. Lite tur har jag visst ibland. Så jag och Kajsa drog dit. Strandbryggan vid Strandvägen var stället.
Det var schtekigt. Och det var många schtekarwannabees som stod i den långa kön. Jag och Kajsa hade ingen som helst aning om vad som skulle hända, det första var att vi blev sminkade och stylade i håret (egokick). Sen pratade vi med två alltför fulla medelåderskvinnor som berömde våra ögonfransar. (egokick) Sen var det en modevisning som vi missade på något sätt. Sen drack vi gratis rosé som serverades på kvällen. Sen snackade vi och tog vad som bjöds... och efter kvällen var slut konstaterade vi båda: Gratis ÄR gott.

Igår var jag på The studio där jag gratis, tack vare en vän som tipsat om mig, blev stylad, fixad och fotograferad. Resultatet ser ni nedan. Om jag är nöjd? Ja. Om jag kände mig snygg? Ja. Om jag blev ännu mer nöjd när Krister la upp bilden på hans 42 tums tv-skärm? Ja. Om jag log med hela hjärtat när han kallade mig för "sin lilla modell"? Ja ja ja. Vilken egokick det var att få vara så snyggt sminkad och sen få (köpa dyrt) fina foton.

I övrigt, förutom att jag 2 gånger (egokick) under en veckas tid fått leka stjärna, så har jag jobbat, köpt en grymt snygg jacka, varit med Krister, varit i kyrkan, sagt hej då till Miriam som är i Indien i 4 månader, bokat uppkörning,(ångest) varit på bio två gånger varav den ena med Anny och den andra med Krister och hans vänner. Sen har jag tränat. Kommit igång på gymmet. Grymt skönt.
Låter som mycket. Men så lite för att vara jag. Jag är inne i en slutastressauppdigsjälv-period just nu. Den ser ut att hålla ett tag tyvärr. Med andra ord så mår jag inte så som jag brukar. Det syns inte på utsidan, förutom för de närmsta. Men inombords kämpar mitt ego med att gilla mig själv, med att inte oroa sig för så mycket hela tiden. Och med att lära mig att jag är bra som jag är. Jag är duktig. Jag behöver inte vara där allt händer hela tiden.

Så resan till Jordanien, Egypten och Israel som jag sett fram emot så mycket blir inte av. Jag ska inte ens skicka alla papper som är klara. För att jag helt enkelt inte orkar. Jag ska se fram emot och planera någon annan resa. Vart hur och när har jag ingen aning om. Nu blir höstens fokus att ta körkort och umgås med de närmsta och inte minst mig själv, träna och hitta en fungerande vardag utan stress och press. Inte tänka på att spara varje slant till resan utan istället spara för en resa nästa år. Som min vän Marta sa: "Jag tror att vi alla har år där inte allt går som man vill, där man inte har så mycket semester, där man mår mindre bra av olika orsaker, där jobbet tar mycket tid, där man funderar mycket på sig själv mm, och det får vara så. Det är inget fel i det."
Och så är det väl nu.
Egokickar har jag fått de senaste veckorna. Och det tackar jag för.
För det behöver jag just nu.


Ps. jag var med i en audition till Körslaget också, väldigt spontant och otippat. Först delade de upp oss (sökande var ca 200) fem och fem. Vi gick in och sjöng för en jury bestående av 2 personer och sen valde de ut de/dem som de trodde Caroline Af Ugglas skulle gilla. Jag blev den enda av de fem som gick vidare. Egokick ja.
Sen fick jag vänta. Sen sjunga för Caroline och bli filmad av tv 4. Man kunde få ett ja, nej eller kanske av henne. Efter mitt uppträdande med "Ain't no sunshine" sa hon "Jag gillar dig skarpt! Det blir ett kanske!" egokick.
Väntade ytterligare några timmar.
Det skulle tas ut 20 stycken. Det var endast 5 (tror jag om jag minns rätt) som fick ett direkt ja. Så vi var kanske 25-30 som fått kanske som skulle bli ca 15. Jag var inte en av dom som fick ja.
Men jag ångrar verkligen inte att jag gjorde det. Jag lärde mig mycket av den lilla stunden inne på scen, både för den första juryn och för Caroline.
Och jag kom ihåg en sak jag älskar och saknar; att sjunga och stå på scen.