Turné med Steel band lovers
Gårdagen var blandad. Det var både roligt och mindre roligt. Det är helt sjukt vad man kan känna sig ensam! Har aldrig känt mig så ensam som jag gör här flera gånger om dagen. Är ju så van vid att jämt ha folk jag gillar runtomkring mig, eller åtminstone folk man kan prata med i närheten. Hursomhelst, tack vare Thomas, som är son till de jag "känner" här vart dagen den roligaste hittills.
Det började med att vi från Helsinki åkte buss till ett ställe där vi lastade på alla trummor och grejer, sen åkte vi buss någon timme tills vi kom till Turku (Åbo) där konserten skulle vara.
Thomas är en sjukt underbar kille. Den finaste kille jag träffat här i Finland, någonsin ärligt talat. Han tog hand om mig hela dagen, var allmänt trevlig, sa vad jag kunde hjälpa till med, och såg till att jag kom in gänget lite. Några andra trevliga typer fanns det också men det är ju sjuuuukt vad finnar inte kan småprata eller sociala sig med främmande människor!
Exempelvis. Vi sitter och äter på ABC (bensinmack, matställe, affär, som finns i hela finland, har öppet 24/7) och äter, Thomas går iväg på toa. Alla har ätit klart och börjar gå från bordet. Kvar sitter jag utan att ens ha fått en vink att "kom med, vi går dit" inte ett enda ord sa dom till mig medans han var borta, kollade inte ens på mig. Inte en blick. Sen lämnar dom mig där som ett himla mobbningsoffer. Liksom, va? Beter man sig så?
Lackade nästan men lugnade ner mig med tankar om att alla inte är översociala... haha. Gick och satte mig med den gravida kvinnan+ man+ busschaufför. De sa inte heller ett enda ord, och kollade inte på mig.
Tack Gode Gud kom Thomas tillbaka och jag kunde börja hänga efter honom igen, haha.
Roddningen var lite likadan, folk var inte otrevliga men dom bryr sig liksom inte om en på något sätt.
Efter konserten, som var bland det häftigaste jag sett/hört, var bussresan tillbaka minst sagt rolig. Finnarna fick i sig sin alkohol och helt plötsligt fanns jag. Gabriella/Cinderella döptes jag till av den fullaste mannen, eftersom båtarna heter så ni vet. Det var allsång på bussen för fulla muggar, det pratades, sjöngs, skreks och ja jag vet inte vad.
Exempel på att jag helt plöstligt blev synlig: en kille jag bara hejjat på under morgonen skulle krama mig när vi sa hej då och han tackade så mycket för att jag hade hjälpt till med roddningen.
Haha. jag skrattade en hel del under resan och blev ännu gladare då Thomas och jag efter en konversation om att vi båda älskar FRIENDS och att Ross är så sjukt rolig när han spelar synt (....voff, voff voff!) unnan fattar, kom fram till att vi nästa vecka ska ha en vänner kväll. Han ville rädda mig från att dö av tristess här i Kauniainen.
Så tack gode gud för den mannen. Nej så negativ ska jag väl inte vara, gårdagen var som sagt rätt rolig och den kommande veckan blir säkerligen mer innehållsrik än den förra =)
Middag på onsdag kväll (med bla han som skulle gifta sig med mig men skaffat fästmö, vilket jag inte gråter över då han kom bakis igår, sa hej, sov, knappt pratade med mig, men blev plötsligt social och trevlig då han återigen blev full på kvällen)
På tisdag är jag ledig, har jobbat varje dag sen jag kom, så ska till Helsinki med Ansku (mammas vän, också min handledare här, det är alltså den familjen jag "känner" här och det är pga dom jag kom hit) och sedan på kvällen blir förhoppningsvis vänner-kvällen av.
Ska på middag ikväll till dom också, känns mycket bra eftersom jag vet att jag där får mat jag kan äta mig mätt på. Alltså finsk mat skiljer sig ju inte överdrivt från svensk, man kan ju få i princip samma saker, men gud, maten här på internatet är snusk! Fräscht och så, men typiskt finska grejer. Idag var det "fin" söndagslunch efter gudstjänsten. Jag var aphungrig och kunde inte längta mer efter en god måltid då jag endast åt en hamburgare+piirakka under gårdagen. Till min stora besvikelse bestod den fina, väldigt goda söndagsluncen, av någon svampröra, potatis i olika former, anklever, konstiga sallader behöver jag säga mer? Gaaah. Nu är jag så hungrig så jag vet inte vart jag ska ta vägen!
Ska nog pysa till affären och köpa något nu, då jag ska till dom först vid 7.
Nog med babbel, det är kul för mig i efterhand att läsa i alla fall =)
Det började med att vi från Helsinki åkte buss till ett ställe där vi lastade på alla trummor och grejer, sen åkte vi buss någon timme tills vi kom till Turku (Åbo) där konserten skulle vara.
Thomas är en sjukt underbar kille. Den finaste kille jag träffat här i Finland, någonsin ärligt talat. Han tog hand om mig hela dagen, var allmänt trevlig, sa vad jag kunde hjälpa till med, och såg till att jag kom in gänget lite. Några andra trevliga typer fanns det också men det är ju sjuuuukt vad finnar inte kan småprata eller sociala sig med främmande människor!
Exempelvis. Vi sitter och äter på ABC (bensinmack, matställe, affär, som finns i hela finland, har öppet 24/7) och äter, Thomas går iväg på toa. Alla har ätit klart och börjar gå från bordet. Kvar sitter jag utan att ens ha fått en vink att "kom med, vi går dit" inte ett enda ord sa dom till mig medans han var borta, kollade inte ens på mig. Inte en blick. Sen lämnar dom mig där som ett himla mobbningsoffer. Liksom, va? Beter man sig så?
Lackade nästan men lugnade ner mig med tankar om att alla inte är översociala... haha. Gick och satte mig med den gravida kvinnan+ man+ busschaufför. De sa inte heller ett enda ord, och kollade inte på mig.
Tack Gode Gud kom Thomas tillbaka och jag kunde börja hänga efter honom igen, haha.
Roddningen var lite likadan, folk var inte otrevliga men dom bryr sig liksom inte om en på något sätt.
Efter konserten, som var bland det häftigaste jag sett/hört, var bussresan tillbaka minst sagt rolig. Finnarna fick i sig sin alkohol och helt plötsligt fanns jag. Gabriella/Cinderella döptes jag till av den fullaste mannen, eftersom båtarna heter så ni vet. Det var allsång på bussen för fulla muggar, det pratades, sjöngs, skreks och ja jag vet inte vad.
Exempel på att jag helt plöstligt blev synlig: en kille jag bara hejjat på under morgonen skulle krama mig när vi sa hej då och han tackade så mycket för att jag hade hjälpt till med roddningen.
Haha. jag skrattade en hel del under resan och blev ännu gladare då Thomas och jag efter en konversation om att vi båda älskar FRIENDS och att Ross är så sjukt rolig när han spelar synt (....voff, voff voff!) unnan fattar, kom fram till att vi nästa vecka ska ha en vänner kväll. Han ville rädda mig från att dö av tristess här i Kauniainen.
Så tack gode gud för den mannen. Nej så negativ ska jag väl inte vara, gårdagen var som sagt rätt rolig och den kommande veckan blir säkerligen mer innehållsrik än den förra =)
Middag på onsdag kväll (med bla han som skulle gifta sig med mig men skaffat fästmö, vilket jag inte gråter över då han kom bakis igår, sa hej, sov, knappt pratade med mig, men blev plötsligt social och trevlig då han återigen blev full på kvällen)
På tisdag är jag ledig, har jobbat varje dag sen jag kom, så ska till Helsinki med Ansku (mammas vän, också min handledare här, det är alltså den familjen jag "känner" här och det är pga dom jag kom hit) och sedan på kvällen blir förhoppningsvis vänner-kvällen av.
Ska på middag ikväll till dom också, känns mycket bra eftersom jag vet att jag där får mat jag kan äta mig mätt på. Alltså finsk mat skiljer sig ju inte överdrivt från svensk, man kan ju få i princip samma saker, men gud, maten här på internatet är snusk! Fräscht och så, men typiskt finska grejer. Idag var det "fin" söndagslunch efter gudstjänsten. Jag var aphungrig och kunde inte längta mer efter en god måltid då jag endast åt en hamburgare+piirakka under gårdagen. Till min stora besvikelse bestod den fina, väldigt goda söndagsluncen, av någon svampröra, potatis i olika former, anklever, konstiga sallader behöver jag säga mer? Gaaah. Nu är jag så hungrig så jag vet inte vart jag ska ta vägen!
Ska nog pysa till affären och köpa något nu, då jag ska till dom först vid 7.
Nog med babbel, det är kul för mig i efterhand att läsa i alla fall =)
Kommentarer
Trackback